Idag har vi städat bort julen från vårt hem. Det var med en speciell sorg som vi tog oss an att plocka ner adventsljusstakar – och stjärnor, tomtar och girlander. Sista morgonkaffet med den julgranen kändes nästan ödesmättat. Konstigt? Nej, man måste få en tid att känna sorg också. Så många jular vi haft, där vi samlats så många! Måltider vid vårt stora bord, människor som kommit och gått, mat som ska lagas, kaffe som puttrar, godis som smaskas, pussel och småprat, skratt och stojande.
Den här julen kom och gick, vi pyntade, tittade och njöt av det vackra, och plockade undan det. Som vi saknat alla som inte kom….Alla som inte kunde komma denna julen, all de som vi inte vågade ta emot denna julen. Allt det vi inte kunde välja själva!
Så fort allt är undanplockat känns det mindre sorgligt. Vi har ju faktiskt kunnat träffa många fast på andra sätt. Långa promenader, grillat utomhus i naturen, så mycket varm choklad vi druckit med nära och kära. Och alla är friska 🙏.
Hyacinter och amaryllis har börjat vissna så som avslutning klipper vi ner dem för att spara lökarna och sätta ut i landet till våren. Detta året har vi haft dem insvepta i konstfullt vridna pappersformar. Då – som ett mirakel – upptäcker vi den här löken som får pryda dagens blogg. På sidan av löken spränger en ny liten hyacint fram, inne i pappersformen har den kämpat och jobbat för att komma fram i ljuset. Så trösterikt att se, för visst talar den om för oss att låta bli att ge upp, att fortsätta kämpa, att tro att det blir ljusare…..🙏
….på det nya året
