Stillheten fortsätter att råda. Det lägger sig ovanligt mycket snö och kyla över vår del av landet. Det får tiden att fortsätta sakta. Man kan fortfarande inte träffas inomhus som förr, i kylan krävs närvaro när man möts under kortare stunder. Snötäcket kräver planering av var man ska vistas.
Och numera är det folk överallt!
Samtidigt återvänder Ljuset. Dagarna blir längre, ljusare både på morgonen och på kvällen. Det finns gott om tid och vi läser om Imbolc, en gaelisk tradition att fira vårens ankomst. När vi läser vidare har vi här i landet Kyndelsmäss. Utan att fördjupa oss känns det rätt att fira Ljusets Återkomst. Att fira, att hylla, att uppmärksamma känns viktigt överhuvudtaget. Vi behöver gripa tag i det som finns att få fatt, när så mycket glider undan för oss.
Ljuset återvänder och vi blickar försiktigt framåt. Än vet vi inte alls hur det kommer att se ut framöver. Det är en märklig känsla. Vi kan sia om det, men nästan alla lämnar öppet för hur det kan bli. Kanske behöver vi den här tiden, att stanna upp, att tänka efter, att reflektera, att vila lite till. Kanske behöver vi öva oss i att se allt i ett annat perspektiv?
Vi gör ett besök på ett vintrigt och fruset Vårt Vilohem, känner hoppet och låter drömmar få frodas. Vi vet vad vi ska göra när det blir dags, så vi vilar lite till, drömmer och ger oss ut bland vänner, familjemedlemmar och alla människor som vistas ute.
På lite avstånd – visst har det väl blivit en vänligare ton mellan människor?
